Resedagbok hästresa 1 - 16 sep 2008
Ni kan klicka på bilderna så de blir större.
För er som behöver nå någon i gruppen eller mig kan ringa 001-406-241-7665
På hästresa i klippiga bergen. Vi åker i Montana, Idaho, Oregon och Washington.
Dag 1. 1 Sep. Vår resa börjar med en lång maffig flygtur över det stora havet. Några resenärer möter upp i Amsterdam och en möter upp oss på flygplatsen i Great Falls. När vi är framme i Great Falls har vi rest i 26 timmar. Nu skall det verkligen bli skönt att få sova. Vi tar in på Chrystal Inn intill flygplatsen. Fastän vi är extremt trötta och sängarna känns underbart mjuka och sköna är det svårt att somna in för några.
Dag 2. 2 Sep. Vi träffas på hotellets frukostavdelning. Nybakade våfflor, scones, ägg och doften av kaffe gör att våra magar som egentligen skulle vilja ha en stor middag i alla fall blir nöjda. Tidskillnaden märks främst genom magen och blåsan…. ( Man behöver gå på toa mitt i natten)
Eftersom vår väntade buss har krånglat är nu Alex Gladstone och Chuck De Boo på väg med två bilar för att hämta upp oss för att ta oss till ranchen. Att ta sig sista biten ut till Chucks ranch är ett äventyr. Har det dessutom regnat nyligen vet man inte ens om man kommer fram. Prärien ser ut som ett böljande hav med låga växter med salvia och olika grässorter i gula, gröna och grå färger. Vad som händer med prärien när det regnar är att det blir en väldigt klibbig lera som är hal som såpa. Själva säger de att det blir som älgsnor. Nu var det inte så farligt men hade vi kommit på natten som vi egentligen tänkt hade vi troligen fastnat i leran.
Vi kom fram till gården vid ett- tiden. Alla var hänförda av vyerna, ödsligheten och naturligtvis klippiga bergens stålighet. Nu är vi i Blackfeet country….
Efter en härlig lunch är det dags att få närkontakt med naturen och det finns inget bättre sätt än från hästryggen. Vi ger oss ut på en 3 timmars ridtur på Chucks ägor. Bilderna får tala för det finns knappt några ord för denna vackra storslagna natur. Uppe vid Chimny Rock som en gång i tiden var en kraftplats för indianerna väntar spännande stenformationer och vi kan hitta mycket fossiler från den tid då denna kontinent låg under vatten. Utsikten härifrån är enorm. Hästarna lämnas alldeles intill ett klippstup. Men de står där snällt och väntar. Efter vår härliga ridtur är vi hungriga och när vi kommer tillbaka står maten på köksbordet. Carry är en mycket duktig kock och måltiden smakar ljuvligt. Nöjda efter första dagen är kroppen glad att få vila.
Dag 3. 3 Sep. Våfflor med huckleberrys, smör, lönnsirap och stekta ägg. Chuck serverar frukost som får oss att storkna. Vi svenskar är inte vana vid en gigantisk frukost som de kan äta här i Amerika. Men skall man stå sig en hel dag på hästryggen är det bäst att äta rejält.
Vi gör ett kort besök hos en Blackfeetfamilj som Chucks lilla valp rymt till. Här får vi höra lite cowboys historier från gamla Wallice som är 76 år och fortfarande rider och driver boskap dagligen.
Idag skall ett gäng boskap flyttas från Chucks marker. Det är vanligt att boskapen tar sig över stängslen för grönare hagar och snyltar på grannens gräs. Vi ger oss glatt iväg. Boskapen är smarta för där de befinner sig bland snår och bäckar är det inte helt lätt att driva dem. Som tur är har Chucks hundar det som sin favoritsysselsättning och de tar sig fram där inte ens vi med hästar kunde gå. Efter ett par timmars arbete är boskapen över på rätt sida om staketet. Nu tillägnas resten av turen bara av att njuta av naturen och den vidunderliga utsikten över prärien och klippiga bergen. Jag vill verkligen låta denna vy etsa sig fast i mitt minne. Som Chuck sa där han satt och granskade över sina ägor. Här är en bra plats att lösa problem. Den här platsen skall jag också ta med mig hem och emellanåt besöka i mitt minne. En härlig dag på hästryggen.
Alla hälsar till er där hemma.
Dag 4 .4sep Idag skall vi ge oss iväg på en 3 dagars tur upp i klippiga bergen. Vi börjar dagen med en stadig frukost som gör att man står sig nästa hela dagen. Carry prövade en ny rätt som vi alla ville ha receptet på . Fram vid halv elva stod vi alla färdiga, nu var det bara att vänta in Cucks pappa Loui som är 76 år och hans cowboy vän Larry. Snart dök de upp på den mycket dåliga vägen med ett långt hästsläp och med två färdigsadlade hästar i. Nu är det bergen som väntar. Vi hade inte kommit långt innan vi upptäckte en stor Grizzly hona och hennes unge flyende upp för den branta sluttningen. Det var fantastiskt och flera hann att ta kort på dem innan de försvann bort. Nu visade sig att vi skulle upp för samma sluttning och vägen var både brant och smal. Chucks ena hund fick nys på Grizzlyn och sprang skällande iväg efter den. Vi blev lite skärrade för chansen fanns att hunden skulle locka Grizzlyn efter sig och där vi stod fanns ingen möjlighet att vända eller fly. När vi stått stilla en stund och ingen björn dykt upp vågade vi oss vidare. Detta är en underbar ritt över prärien som är mycket mer spännande än vad man kan tro. Efter ca 5 timmar närmar vi oss de majestätiska bergen och vid Swift Dam skall vi bygga vår camp. Vi satte upp en tipi som skulle rymma oss alla. Männen samlade ved och startade elden. Snart var det dags för en efterlängtad måltid.
Dag 5. 5sep. Alla hade klarat natten utan att frysa. Vi sov 9 stycken i tipin och elden hade varit igång nästan hela natten. Frukosten bestod av stekt bacon, hash browns (råstekt potatis) och ägg som lagts över elden. Campinglivet är allt härligt. Vi gör färdigt hästarna och redan kl 10 ger vi oss iväg. Idag skall vi djupt upp i bergen. Klättringen är tuff för hästarna och det är inte utan att det kittlar i magen när man tittar neråt. Vyerna är så storslagna och bergen sträcker sig magnefikt upp mot himlen. Man förstår varför de kallas för Moder Jords ryggrad av indianerna. Vi rider hela dagen och vid halv femtiden är vi åter tillbaka vid campen. Trötta och nöjda. Hästarna har varit fantastiska och med säkra hovar tagit oss både upp och ner för branta steniga sluttningar. Ikväll blir det hamburgare och en massa annat gott. Vi lär dem en svensk traditionell sång som de säkert kommer att minnas efter att vi demonstrerat själva dansen. Kan ni tänka er tre cowboys dansa smågroderna??? Kvällen var full av historier och skratt.
Dag 6. 6 sep. Natten har varit regnig. Det fick Larry erfara som hade fått ¨the bad spot¨ alltså mitt under hålet som är öppet som rököppning i tipin. Som tur var är han riktigt van cowboy vid att campa i bergen och har rejäla grejor. Sovsäcken var blöt men det hade inte gått igenom. Vi åt en härlig frukost som lagats över elden. Sedan var vi redo att bege oss hemåt över prärien. Hästarna var hur pigga som helst och det märktes inte att de haft ett par dagars riktigt tuff ridning även om den första stegen kändes lite stela. Hästarna hade en himla fart hem åt. Vi gjorde endast ett kortare stopp för lite snacks och vila. Vi avverkade hemritten på 5 timmar. Väl hemma började det regna tungt. Vilken tur vi har haft, vi har endast fått en mindre regnskur på oss och mestadels sol under vår ridning. Inne i deras hus väntade Carry med middagen. Hon bjuder på underbar mat som vanligt.
Från Solweig
Nu har vi snart suttit på hästryggen i en hel vecka i nästan fulla dagar. Och till min förvåning som en inte helt erfaren ryttare har jag inte ont i varken ljumskar eller rumpa, men väl i de sneda magmusklerna. Det var lika för de övriga ryttarna undrar om det beror på all klättring i bergen med hästarna? Kommer helt klart gå över till en cowboysadel när jag kommer hem, varför åka folkvagn när man kan sitta i en Mercedes? Efter alla intryck från naturen så funderar man på hur denna jord blev till? Man blir nästan religiös inför alla upplevelser. Vill hälsa till mina vänner och bekanta att detta kommer jag göra om igen. PS.Måste bara tillägga att jag har sett en indian alldeles vit i ansiktet och det var när björnarna var precis ovan kullen några meter ifrån oss då vi trodde att hundarna skulle komma tillbaka med björnarna till oss, Chuck log med hela ansiktet när jag berättade det för honom.
Dag 7. 7 sep. Alex Gladstone skall komma och hämta upp oss med bussen efter frukosten. Chuck kör oss ut till den större vägen för att undvika att bussen fastnar i leran. Vi tar farväl av De Boo’s ranch som givit oss så härliga minnen. Deras omhändertagande och vänlighet har berört oss alla och Chase deras 10 åriga son som red med oss hela vägen hem från bergen fick oss alla att gråta när vi sa adjö. Dagen är full av spännande händelser. Vi åker in till Browning, Blackfeet’s huvudby. Här finns ett fint Museum som är väl värt ett besök med en liten giftshop. Darrell Norman’s art gallery är ett annat ställe där du kan köpa mycket fint hantverk tillverkat av lokala artister. Hos Bob Blackbull fick vi höra om de Spanska Mustangerna och se några av Buffalo Horse Coalitions hästar. East Glacier hotell är ett imponerande bygge. Det byggdes i början av 1900-talet och storleken på träden inne är enorma säkert en höjd av 20m sprikraka och jämna. Man kan undra hur stora de var när de höggs ner en gång ute vid kusten. Dagen avslutade med en härlig middag på Seranos, en mexikansk populär restaurang i East Glacier bara 10 m från vårt motell. Helena som fyller år idag bjöd vi på middag.
Dag 8. 8 sep. Idag är det upp tidigt för vi skall göra en morgonceremoni uppe i bergen. Kl 0630 möter vi upp med Alex utanför hotellet. Vi kör i tät dimma och i gryningens dova ljus den ringlande vägen utmed bergskanten. Vi skall upp till Locking Glass. Ett av mina favoritställen. Sista biten är ett äventyr för det är rakt upp för berget och man vet aldrig i vilket skick vägen är i och det är ¨No return¨. Brant och stenigt med andan i halsgropen tar vi oss upp för den sista biten. Solen har precis börjat nå horisonten. Alex breder ut buffelfällen och plockar fram sina föremål han behöver för ceremonin. Vi renar oss med salvia sedan börjar Alex be på Blackfeet. Alla berörs av stämningen och den kraftfulla energin som infinner sig. Vi får alla be med Alex pipa och han ber för oss alla, även ni där hemma är inkluderade i våra tankar. Vi ber för att alla skall vara friska och ha det bra. Solen värmer sakta upp oss när den stiger allt högre upp på himlen. När ceremoni är färdig tar vi bussen vidare till Two Medicine Lake. På vägen hinner vi att se en svart björn och en svartbjörns hona med två ungar, samt en älg. Vilken morgon. Innan vi lämnar East Glacier och Blackfeet country hinner vi med en härlig frukost med french toast och lönnsirap. Farligt gott. Vi lämnar Alex med ett ¨På återseende¨ Indianer säger aldrig farväl. Nu kör vi mot Missoula och sedan vidare upp mot Lolo pass där vi skall övernatta i en stuga. Det är en lång men vacker resa.
Dag 9. 9 sep. Tidigt igen. Vi lämnar stugan vid halv 7 för att ta oss till Jerry Johnson’s hot springs. Det är heta källor som ligger ca 1½ km upp på en slingrande stig längs med en å. Skogen är gammal och de höga tallarna verkar nå ända upp till himlen. Ekorrarna arbetar förbrilt med att samla in sin mat för vintern så man får passa sig för så att man inte får en stenhård grön kotte i huvudet. Det är lång fallhöjd. Källorna är ljuvliga. Riktigt hett vatten i en del och badkars varmt i några. Vi stannar i några timmar och när vi lämnar är vi riktigt rena och varma. Nu kör vi tillbaka till Locha Lodge där vi har vår stuga och nu väntar en härlig frukost i restaurangen. Reserutten idag är att fortsätta längs den slingrande vägen genom Lolo pass. Det är en resa på ca 3½ timme genom Bitterroot Mountains innan vi kommer fram till Nez Perce indianernas reservat. Här gör vi ett besök i deras fina museum. Vi får se en film om Nez Perce som handlar om deras historia och kultur. Det uppskattade alla för nu vet vi vilket stolt folk vi besöker och hur viktiga deras Appaloosahästar är. Städerna Lewiston och Clarkston ligger tätt ihop men Clarkston ligger i staten Washington och det är här vi skall bo i två dagar.
Dag 10. 10 sep. Idag skall vi rida hos Nez Perce indianerna på deras Appaloosa hästar. Nez Perce ihop med Cayose indianerna var de enda stammarna i Amerika som gjorde en selektiv avel på hästarna som de kom i kontakt med. Det skapade rasen Appaloosa. Efter en hel dag i sadeln ser och förstår vi vilka kvalitéer som var viktiga för dem. Hästen skall vara stark och tålig. De kan gå hur långt som helst och klättra upp och ner på stora höjdskillnader. De skall vara snälla, sociala och gilla att vara med oss människor. Samt är teckningen med prickighet ganska vanlig. Allt detta fick vi prov på idag. Wowww… vilken ridning vi har haft idag. Hästarna har varit helt underbara, pigga, snälla och underbart sköna att rida. Vi har averkat 18 miles, gått upp och ner på en höjdskillnad av 1600m i ibland otillgänglig mark. Galopp utmed en hisnande stig med 100m stup vid ena sidan. Äventyret kan knappast bli större. Vi hade underbart väder och naturen är annorlunda än när man rider i bergen.
solweig
Några dagar har gott sedan vi lämnade ranchen i Montana, Alex blackfeet indian har guidat oss någon dag genom all information dels genom platser och deras museum. Däremellan bussåkande med flera stopp på underbara platser som man inte visste fanns. Upp tidiga mornar och i säng med mörknet. Resan fram till Nez perce indianernas land var överraskande vacker natur. Även besökt deras indianmuseum med information om deras kultur och fd livsöden, man blir helt klart berörd hur indianerna orkar resa sig igen utan att de visar bitterhet utan ser framåt i sin levnadssituation. En lång tur på hästryggen med appalosahästar var ett ricktigt lyft, trodde aldrig att de skulle vara så tåliga med mycket spring i benen samt lyhörda för ryttarens önskemål. Vi har ridit och galopperat på vägar här i deras terräng som vi aldrig skulle drömma om att göra i hemmiljö. Skulle jag göra liknande ridturer hemma hade jag klivit av för att leda hästen eftersom jag är höjdrädd och stupen är rakt ner 60- 100 m och stigen är 1-2 m bred!!Där galopperade vi och jag var inte ens rädd, just för att hästarna är så stadiga på sina hovar och vet var de sätter sina fötter. Nu är kvällen sen och natten börja göra sitt inträde får hoppas att vi kommer åt ett internet snart igen.
Dag 11. 11 Sep. Moskow ligger 4 mil norr om Lewiston och det är här Appaloosa Horse Registry finns. Här har man också ett mycket fint museum om hästens och Appaloosans historia. Här fick vi se och höra om hur unik och speciell Appaloosan verkligen är. Jag som har haft Appaloosa hästar i 9 år kunde bara bekräfta att denna ras har några unika drag. Efter ridturen igår och mötet med Nez Perec Horse Registry’s hästar är hela gruppen betagna av hästarnas beteende och ridbarhet. Det är sällan man får rida så bekväma och trygga hästar. Efter museet åker vi tillbaka till Nez Perece Horse Registry för att titta på lite mer hästar. Nez Perece Appaloosan skiljer sig en del från den Amerikanska Appaloosan. Den är mer en långdistans häst och de har blandat in Akahl-tekeer rasen för att få en mer likvärdig Appaloosa som den ursprungliga som de en gång så framgångsrikt avlade fram. Det är klart en skillnad på dessa hästar. Vi alla tyckte mer om Nez Perce hästen. Vår resa gick vidare söderut och på kvällen kom vi fram till Milton-Freewater i Oregon.
Dag 12. 12 sep. Pendelton Round Up är det största rodeo eventet i den nord västra delen av Usa. Hela staden Pendelton stängs i en hel vecka och i år var det 98 året i rad. 2011 firar de 100 års jubileum. Just idag är det Westward Ho Parade och det är den vi skall se. Vi kommer i tid men det är redan fullt med folk och svårt att hitta en plats. Paraden börjar kl 10. Det är fantastiskt att se alla dessa ekipage med hästar i alla storlekar och former. Många indianer, cowboys, cowboyprinsessor vagnar och olika sällskap. Under 1½ tim passerar paraden förbi oss. Många gamla historiska vagnar som dras av oxar, mulåsnor och arbetshästar. Efter paraden börjar själva Rodeon. En arena som ÄR full med 15-20000 tusen åskådare. Nu är det Amerikas främsta ropers, bullriders, rodeoryttare som skall tävla. Vi tjoar och skriker med publiken. Det är fantastiskt spännande att se dem trilla av eller sitta kvar när hästarna och tjurarna bockar och flyger genom luften. Djuren är välskötta och ser mycket fina ut. De vet exakt vad som gäller. Få av ryttaren så fort som möjligt och sedan springa ut ur arenan där höet väntar. Till och med de små kalvarna verkar vara vana och vet vart de skall springa hän efter de fastnat i ropingcowboyens lasso. Programmet är tajt och de olika grenarna avlöser vandra. Tjejerna ser man endast i Barrell race grenen och de var otroligt snabba och skickliga.
När dagen är slut böjar ett annat äventyr, kanske mindre roligt i alla fall för mig. Resten av gruppen gick på Happy Canyon Show och jag skulle leta efter någonstans att bo. Mitt på motorvägen lägger bussen av, som tur är kan jag rulla fram till närmaste avfart och ställa den åt sidan lite grann. För att göra en lång historia kort slutar dagen i alla fall med att bussen och vi blir bogserade ett par miles ut ur staden och vi får sova hemma hos chauffören i en hästtrailer och några sov i bussen. Ingen verkstad är öppen i helgen så vi är liksom fast i Pendelton. Vi sov ganska gott trots allt.
Dag 13. 13 sep.
Tjoho. Ingen framförhållning, vår bogserare har fått ett uppdrag inne i Pendelton. Om vi inte vill bli fast ute på vischan utan frukost var det bara att kasta på sig kläderna och hoppa in i lastbilen. Inne i Pendelton åt vi en härlig frukost sen var det att försöka hitta en lösning för resans fortsättning. Vårt flyg hem från Spokane går på måndag och det är tidigast måndag vi kan få bussen fixad. Lösning för oss blir att stanna kvar i Pendelton och se på finalen av Pendelton Round Up, övernatta här, ta Greyhound buss upp till Spokane på söndag för att flyga hem på måndag. Förhoppningsvis är det inget allvarligare med bussen så den går att köras till Billings där jag skall ha den igen om en vecka. Umatilla reservatet ligger alldeles intill Pendelton och det bebos av flera olika indianstammar. Många indianer var här och en ceremoni på morgonen inne i arenan tog plats. På förmiddagen var det en Pow Wow i parken. Det är så vackert att se dem dansa med sina fina kläder och stoltheten lyser lång väg. Detta är First Nation’s People. Vi är gäster i deras land.
Några av oss gick och shoppade och några gick in på rodeon för att se finalen. Värmen här är ca 30 grader med strålande sol. Riktig högsommarvärme. Kvällen innehöll några barbesök för uppleva Pendelton by night. Efter många skratt och några öl vandrar vi på Pendeltons gator som nu vid halv två tiden börjar bli lite öde. Pendelton skall gå in i dvala tills nästa år då staden vaknar upp igen för en vecka.
Dag 14. 14 sep. Vi var alla trötta eftersom vi inte kom i säng förrän vi halv tre tiden på morgonen. Vi var tvungna att kolla upp hur nattlivet går till i en cowboy town när det är Round Up. Det var fullt med cowboys och cowgirls everywhere och ölen flödade. Här i Pendelton har de en egen Whiskey som de blandade med coke. Idag skall vi få åka med Greyhound bussarna. Det är två byten för att ta oss upp till Spokane. Resan gick ganska smidigt och när vi kom fram tog vi in på Red Lion, ett lite finare hotell med buss shuttle som kom och hämtade oss vid buss stationen och som kör oss till flygplatsen imorgon. Vi åt en mycket god middag på hotellet och desserten kommer vi sent att glömma. Jag och Karin ville dela på något sött. En chokladkaka med baleys creme verkade gott. In kom en kaka så stor att den skulle räcka till ett kompani tyckte vi. Vi frågade om den skulle vara till en person och servitören nickade. Vi försökte hjälpas åt alla att äta så gott vi kunde men vi lyckades inte äta upp allt. Inte undra på att de blir stora här i Usa om de äter sådana jätte potioner. Mycket mätta ägnades kvällen åt att packa.
Dag 15. 15 sep. Flygresa hem. Idag splitras gruppen. Vi har haft det så roligt tillsammans med många upplevelser och spännande möten. Storslagen natur som vi upplevt från hästryggen. Hästarna från Nez Perce blev nog våra favoriter. Mötet med familjen De Boo som välkomnade oss in i deras familj gav varma härliga minnen. Alex Gladstone’s morgonceremoni var så kraftfull och berörde alla djupt. Hos Nez Perce var John’s humor och glädje något som gav oss många skratt. När vi tog av i gallopp utmed en ringlande stig utmed bergsväggen fick jag mitt starkaste minne. Det var bara helt underbart, under bråkdelen av en sekund hann jag titta ner och se hur enormt brant och djupt det var. Ljudet av hästarnas frustande och hovarna mot marken kan jag fortfarande höra.
Ja, för mig som gjort så många resor är detta ännu en unik resa. Jag är glad och tacksam att få dela den med en så fin grupp. Deras resa är inte slut med att de kommer hem utan nu har de bara varit med på början. Resan fortsätter och jag önskar alla er en härlig fortsättning.
RIDE IN BEAUTY.
KATRIN